stensdalen - vålåstugorna

Fjällblogg, andra etappen! Stensdalen - Vålåstugorna, 12-15 km (det står olika på olika skyltar), sju och en halv timme inklusive pauser.


Här var det fjällfrukost! Jag gillar ju inte gröt men läste i en blogg att någon hade haft med sig blåbärssoppa och granola. Smart, tänkte jag och tog med min lyxgranola som jag bara äter på semestern. Det var dumt att jag inte testade först, för den granolan brukar jag ju äta med fil, som inte är så sött. Detta var som att äta socker med socker till frukost. Jahaja, det gick ju det med, men nästa gång tar jag med en lite stabbigare granola.


Efter frukost och disk får man gå ut med vattenhinkarna och fylla på. Tycker så mycket om de här gamla skyltarna, man ser dem inte på så många fjällstugor längre.


Och här har vi rummet jag bodde i! Sov så gott här.


Vid halv tiotiden var det dags att trampa iväg.


Dessa märkliga skyltar - här står det 12 km, på en annan stod det 14, och på STF:s hemsida står det 15 km. Ja inte vet jag vad som är rätt, jag går ändå. Men inte kändes det som 12 kilometer, det gjorde det inte.


Det var en helt annan stämning under dagens vandring än gårdagens. Ruschligare, blåsigare, mörkare.


Ganska snart kommer man till dagens första vad.


Det är mycket prat om vad i stugorna, många är lite oroliga (och det kan för den delen jag också vara). Det är synd, egentligen, jag tycker oftast att det är roligt att vada.


Just det här vadet var till och med utmärkt med skylt, det var inga andra under årets vandring. Vattnet var lugnt och gick bara till strax ovanför kängskaftet på mig.


Och sedan tömde jag kängorna och tog på mig strumporna och gick vidare. Det är ju lite meck med det där, och sedan får man gå i våta kängor, men jag föredrar det framför att gå i sandaler. Jag tycker att man tappar både balans och tålamod när fötterna blir så kalla. Och är det något man ska ha när man vadar är det ju balans och tålamod.


Sedan följde en riktigt seg sträcka genom björkskog, och jag tog bara en enda bild. Det var så blött i markerna att leden ofta försvann helt och hållet. Det tar sån TID att försöka hitta bästa rutten genom sådana här träsk! Och det är så tröstlöst. Jag var sur.


Sedan kom jag fram till dagens andra vad, kortare, djupare och mer strömt. Men det gick också helt utan problem. Det är ju lite skoj när man känner vattnet suga tag om kängan. :)


Efter det kom jag tack och lov snart upp ur björkskogen. Men då började det blåsa istället. Jag hade stark motvind rätt i ansiktet hela dagen och blev SÅ TRÖTT. Ugh.


Insåg att jag behövde fylla på med krafter efter björkskogsklafsandet, så jag satte mig rätt ned vid stigen och åt lunch, bakom en sten för lite vindskydd. Jag gör ofta så när jag vandrar: Det är ingen idé att försöka hitta en bättre plats. Behöver man äta så behöver man äta.


Varmvatten från termosen i påsen. På med pauströjan och av med de blöta kängorna. Det allra mesta på fjällvandring handlar om att ta hand om sig: Ha rätt mängd kläder på sig, ha packningen i ordning, dricka ordentligt med vatten, komma ihåg att kissa så att man inte blir kall, greja lite till med packningen, av och på med regnskyddet, fylla på med energi. Det är det enda som spelar roll, hela dagen. Och det är skönt på många sätt, men det är också ett jäkla meck helt enkelt.


Och sedan travade jag vidare. Det här borde varit en lätt dag, rent vandringsmässigt, men vädret gjorde den tung. Fjällets humör påverkade mig mycket mer nu när jag vandrade själv än det brukar göra; när man är flera kan man ju hjälpas åt at ta hand om både varandras och fjällets humör. Nu var det bara jag och fjället. Jag tyckte att de mörka molnen och motvinden gjorde allt så ogästvänligt, och mindre vackert: molnen ger dunkla, dova färger på marken istället för de klara, lysande fjällhedar man vandrar över när det är soligt. Det är svårt att visa, för på bild tycker jag att mesta ser fantastiskt ut. Men när jag är där, mitt i det, kan det kännas väldigt dystert när solen försvinner (eller inte alls tittar ut).



Här hade jag verkligen kunnat tänka mig att ha mindre än hälften kvar, men det hade jag visst inte. Men det är ett bra exempel på hur kilometer kan te sig så olika i fjällen. Här hade det tagit mig nästan fem timmar (i och för sig med en timmes lunchpaus, så fyra timmar då) att gå sex kilometer. Två vad med ombyte tar tid, blöta myrmarker och motvind tar tid. Men de åtta kilometer som var kvar skulle ta mig mindre än tre timmar på eftermiddagen, över lättvandrad fjällsluttning.




Frampå eftermiddagen kom solen fram och allt blev lite ljusare, lite lättare. (Men det blåste fortfarande som satan!)




Mot slutet började det regna, och jag var mycket nöjd när den här skylten dök upp.


Och sedan ligger de plötsligt där, Vålåstugorna, helt osynliga tills man är alldeles nära.



När jag kom fram var jag nöjd men helt urblåst och med irriterande köldurtikaria över hela kroppen (jag får det ofta när det blåser), så jag fick krypa ned under täcket ett tag för att utslagen skulle lägga sig. Puh! Och sedan grejade jag med middag och satt i mysiga samtal, men då fotade jag inget. Godnatt!