den bohuslänska semestern

Nu har jag kommit till den tidpunkt i min höst då jag hittar andningshål här och var, och då vänder jag mig till bloggen. Det är en av mina bästa former av avslappning, att redigera några bilder i lugn och ro, skriva några ord till, och tänka på livet. Att blogga håller tacksamhetsmuskeln i form: Vad mycket vackert jag har. Hoppas jag aldrig glömmer det.

Det här var en av de vackra stunderna, veckorna: Liam och jag åkte till landet i slutet av juli. Det blev en kort vecka eftersom den var inklämd mellan två bröllopsjobbslördagar, men jag var glad åt det Bohuslän jag fick i år.


När vi kom dit ösregnade det och dagen efter hade jag magont, så då låg jag mest hemma på sängen och tyckte synd om mig själv. Men dagen efter det strålade solen och medan Liam jobbade på distans tog jag en lång, lång promenad.


Över ängen


längst ut på Båsen


ut till havet.


Vissa dagar är dessa klippor det vackraste jag vet.


Och havet så blått


och så klart.




Sedan gick jag hem igen och åt middag på altanen med min älskade.


Och sedan blev det kvällsbad!


Ja för mig då, inte för Liam. :)


Man kan faktiskt undra hur det är möjligt att vara så gulliga som vi är, men på nåt sätt klarar vi det ändå!



Det här kvällsljuset ändå. Det går rätt in i själen.

Jacob Collier | the Sun Is In Your Eyes

uk roadtrip day 09: crosby beach

On our way north from Liverpool, we had plenty of time as it was a short drive to our next destination, and Liam asked what I wanted to do.
- Can we go see the people on the beach?! I said excitedly. - I think it's somewhere near Liverpool?
- People ... on a beach? Liam said, confused.
- I mean statues! Many statues, on a beach. I've seen people's photos!
- You mean Crosby Beach, Liam said with a smile.
So to Crosby Beach we went!



We walked along the pavement for a while, looking at the statues from a distance.


It's a strange artwork, Another Place by Antony Gormley. 100 cast iron statues on a beach. I can imagine it instilling many different kinds of feelings in visitors. For me - someone who loves the sea and loves spending time in it - the statues look completely normal from a distance; it's just silhouettes of people standing in the sea. I do it myself, stand with water up to my waist, just gazing out at sea.

The ones giving me goosebumps though where the ones where only the head was visible above the water. They were too still, they seemed in danger. And they reminded me of the others - the statues that were even lower, that would only be visible when the tide is even lower - and that were now just waiting underneath the surface. Invisible to me, but visible to someone else, visiting at a different time.


Liam is 0% interested in walking in sand ("it just gets in everywhere!") so he stayed behind on the pavement and waited for me while I explored. :)


From a distance, they seemed mostly peaceful to me, but up close ...


... they were more gross than anything else! I had somehow expected them to be smooth? They are not smooth. They look decaying, too organic. And they have spooky eyes.





Still, a fascinating artwork, and I'm really glad we went.

Next up: the Lake District!

vad hände med augusti?

Ja, vad hände med augusti egentligen? Jo! Jag råkade få ett nytt jobb!

Den här hösten vikarierar jag som sånglärare på 80% på ett musikgymnasium här i stan. När jag fick vicket i våras tänkte jag "åh vad härligt. Ny input, nya människor, något som händer!". Jag hade ju haft så erbarmligt tråkigt under hela pandemin! Och jag förstod att det skulle bli maxat. Jag kände mig redo för det.

Jag började jobba dagen efter att vi kom hem från medeltidsveckan (inte optimalt eftersom man alltid är svintrött när man kommer hem därifrån - men nu blev det så det blev). Sedan jobbade jag heltid i två veckor istället för 80% eftersom det var uppstart. Samtidigt som jag redigerade två stora bröllopsleveranser (de var förstås bokade sedan långt innan jag fick vicket), samtidigt som jag gick en sångteknisk fortbildning med långa dagar en av helgerna, samtidigt som jag fotade ett tredje bröllop en annan av helgerna, samtidigt som jag hade uppstart med mina båda egna körer med all planering och arrangering och alla horder av mail att svara på det innebär.

Så med alltihop tillsammans jobbar jag kanske en och en halv heltid just nu. Det kommer ju lugna ned sig sen när allt stabiliserar sig, alla fakturor är skickade, alla arr är skrivna, jag har lärt känna sångarna, och allt väl är igångsatt. Nu är jag på femte jobbveckan och med facit i hand kan jag säga: Det blev maxat! :)

Det är också fantastiskt kul. Jag har så fina kollegor och så fina elever. Det är verkligen roligt att jobba på musikgymnasium, sångeleverna är motiverade och roliga och jag får lära mig väldigt mycket av dem, hela tiden. Man kan inte slappa till direkt! Och på kvällarna är jag helt slut och fattar inte hur jag ska orka gå till jobbet igen redan morgonen därpå?

Trots alla fina människor jag träffar på jobbet och trots min världsbästa sambo (som har tagit hand om exakt allting hemma i en månad - jag har kanske lagt i max en tvätt och tömt max en diskmaskin på hela den här tiden, och han ser till att det finns lunchlådor i frysen varje vecka) känner jag mig ganska ledsen och ensam när jag hinner känna efter. Och det är inte så konstigt med tanke på att alla de sätt jag vanligtvis laddar batterierna på, just nu har fått lämna plats åt jobb. Det fick bli så den här perioden. Plus oron inför valet förra veckan och nu sorgen efter! Jag orkar inte röra på mig mer än att cykla till jobbet, går knappt ut i skogen mer än någon gång i veckan fast jag har den precis utanför fönstret, och hinner inte dansa. Och som min kloka moder sa i häromdagen: Man blir ledsen av att vara trött. Jag behöver och längtar efter mina vänner men orkar inte höra av mig. Det är en paradox jag inte löst.

Avishai Cohen | Seattle

sommarens varmaste dag

På sommarens varmaste dag åkte Karin, Tove, Liam och jag på utflykt. Liam jobbade egentligen men kunde flexa ut en halvdag, så efter lunch begav vi oss söderut på jakt efter strand och hav och bad.


Strand hittade vi, och till och med en liten ledig fläck på den, även om det var mäkta trångt. Att det var trångt störde mig inte, jag har ju tillgång till folktomma lyxstränder på andra ställen, så jag kan dela. Ja, min stackars lilla älskling förresten, vi hade glömt var vi hade lagt strandparasollet så han satt under en handduk istället. :)


Det var redigt varmt och badläge genast!


Sedan strandfika förstås.




Systrarna <3


Frampå eftermiddagen tunnades folkmassan ut och vi fick mer plats och badade mer.


Och när vi kände oss lagom soltrötta och hungriga begav vi oss till ...


... Byaregården, som ju blivit något av en sommarfavorit för mig och Liam de senaste tre åren.



Så fint att få ta med Tove och Karin till detta guldställe.


Vet ej vad Karin pratar om! :)



Så sjukt goda pizzor på detta ställe!



Men detta med att ha en fotograf med sig när man försöker äta sin pizza, det är inte alltid populärt. :)


När vi var mätta och glada sa vi hejdå till Halland och vände kosan norrut. Vid det laget hade vi redan kommit på att en sådan här varm och fin kväll borde man verkligen sitta utomhus någonstans och dricka något gott.


Till exempel på vår balkong!


Christin kom också förbi!




Så fina människor.


Jag var också glad!



Det blev mörkare och mörkare och tända ljus och temuggar kom fram.


Till slut var det alldeles kolmörkt ute, men fortfarande så varmt, och vi satt fortfarande kvar. En av sommarens finaste kvällar blev det, och balkonghänget jag drömde om när vi flyttade hit får jag med råge. Det är inte så lite det.

Little Comets | A Little Opus