lunchkonserten!

Lunchkonserten. Åh. Jag är så himla glad och lycklig, jag vet inte ens hur jag ska börja. Det var så himla roligt och gick så fantastiskt bra. (Visst hittar jag alltid missar när man lyssnar på inspelningen i efterhand; där missar jag en ton, där surar jag en fras, här ser man på fotot att jag spänner mig, här är högsta tonen för spikig och gäll - men det sammanlagda intrycket var ändå en så stor lycka att jag väljer att lägga bort de där sakerna trots att jag hör att de finns där.) Det var helt fullsmockat med folk, så att det fick hämtas mer stolar och folk stod tryckta längs väggen (tack tack tack, alla kära som kom och lyssnade och peppade!). Och alla bara applåderade och jublade och kom fram efteråt och sa hur fantastiska vi är. Åh, vad jag kommer leva på det här länge. Också i den bemärkelsen att jag blir så peppad att fortsätta öva, fortsätta slita, när man får tillbaka för det till slut.

En av de mest bestående känslorna är den av att det lönar sig att gå all in. Jag hade kunnat boka en liten lunchkonsert och knappt våga bjuda in nån och sen sjunga lite och stå och be och ursäkt för mig själv och för att jag tar upp folks tid. Sånt hade jag kunnat göra. Men nu när Anna och jag hade stöd och pepp av varandra bestämde vi oss för att bara göra allt precis som vi ville. Med långklänningar och höga klackar och kostymer och ett utarbetat programblad och välplanerad ordning och hur vi ville komma in och presentatör (Spogardh förstås, vem annars) och hela baletten. Och att vi bjöd in (tjatade) på alla vi mötte flera veckor i förväg. Klart de ska komma på vår lunchkonsert för den kommer bli så himla grym! För att det är kul. Och ja, vi blev verkligen belönade för det. Det blev SÅ mycket roligare, för oss och säkert för de som lyssnade också. (Och så finns det ju knappt något bättre än musicerande herrar i kostym, för den delen.)

Och vi fick beröm för bredden och vårt väl komponerade program, det som bara hade hänt av sig själv. Vi hade ju bara valt det vi allra helst vill sjunga och satt ihop det. Inte tänkt alls på vad man borde sjunga eller vad som passar bra ihop eller vad som är prestige; bara det som var roligast. Så vill jag alltid göra. Så vill jag alltid leva. Tack Anna för att du gör det lättare att vara den jag vill. <3