för exakt tio år sedan idag

Tio år sedan, idag. En del säger att det känns som igår. Jag kunde inte hålla med mindre. För mig känns det som ett helt liv sen.


Men tja! :) Mamma tyckte att jag skulle raka mig under armarna nu när jag skulle ha ärmlös klänning och ta studenten och allt. Kristin 18 år sa NÄE. Alla sa att när jag blir vuxen kommer jag ta mitt förnuft till fånga, rösta borgerligt, börja äta kött, uppföra mig som folk (och raka mig under armarna). Kristin 28 år säger NÄE.


Hej hej! Lila band på mössan för estet, såklart. Svarta naglar. Och festivalbanden hade jag inte klippt av mig heller, ser jag. Åh. <3


Det var inte många från stan som orkade pallra sig upp till utspringet i Kungälv. Men Kalle och Daniel var där såklart. Hade inte trott annat.


Johanna och Maria var också där. Min käre bror satte någon sorts ära i att gå bakom mig hela dagen med denna skylt. Inte mig emot, den är perfekt. "Jag visste att du skulle bli nöjd med bildvalet", sa mamma. Och så var det en massa släkt förstås. Till höger är faster Eva (ja, det är mammas faster egentligen, men hon har alltid hetat "faster Eva" här hemma) ...


... och här är min kusin Anton. Och min bror med skylten. :)


Och så var det studentbal! Det var några dagar innan, förstås, men hör till hela den här yran. Klänningen har ju mamma sytt såklart, och den hade jag ju på min examenskonsert också. Tycker för övrigt fortfarande att jag knyckte skolans bästa kille till baldate. I efterhand slog det mig att jag nog överrumplade honom så att han inte riktigt hade någon möjlighet att säga nej. Hmm. Förlåt. :)


Det är så roligt att hitta de här bilderna nu i efterhand, inte bara för att det är vackra människor och vackra minnen utan för att jag kan se att jag liksom hade ... någon slags vision ändå. Det här var ju ganska precis när jag hade börjat inse att jag var intresserad av foto på riktigt. Jag hade rätt nyligen köpt en begagnad systemkamera (analog naturligtvis) och jag hade mamma att sy en påse i samma tyg som balklänningen så att jag kunde ta den med mig. Och jag är så glad nu idag att jag på något vis fortfarande har samma vision. Det är fint.


NV3A. Hur hade jag överlevt gymnasiet utan dem, när jag blev så trött på min egen estetklass att jag höll på att bli knäpp?


Och hur hade jag överlevt gymnasiet utan min egen estetklass? <3 <3 <3!


Gymnasiet var, på det stora hela, fint. Jag är väldigt glad åt det.