I början av veckan var jag ledsen och grät igen. Det kommer och går. (Från en del möts jag av reaktionen "Fortfarande?" när jag berättar att jag är ledsen. Vad ska jag svara på det? "Tack för att du fokuserar på hur lång tid det här har tagit, nu känner jag mig verkligen trygg i att det kommer gå över!")
Jag hade bjudit över några vänner i onsdags för att få hjälp med muffinsuppätning (jag bakade en hel massa chokladmuffins till mitt examenskalas, men glömde dem hemma. Som tur var var det det enda jag glömde av allt jag hade att tänka på den dagen. Och mamma hade ändå bakat morotskaka). Funderade i sista stund på att ställa in. Tänk om jag inte orkar, tänk om jag inte kan vara trevlig, tänk om jag börjar gråta, tänkte jag.
Och sen: Men det är ju mina vänner.
Och när de hade gått var jag mycket gladare. Så som det är. Med vänner.
(Och hjälp med muffinsuppätningen fick jag. Fast vi var tvungna att hetsa varandra lite. "Va, har du bara ätit tre! Kom igen!" Och det finns fortfarande tjugofem stycken kvar. Det är bara att höra av sig om du vill komma hit och äta några!)
Goo Goo Dolls | All That You Are
No comments :
Post a Comment