(Den här mannen hade jag till sällskap och ful är han ju inte, min käraste.)
Vi promenerade från stationen i Humlebæk till museet. Det är inte alls långt och man går genom vackra kvarter där det finns mycket att titta på.
Husen ser ut till exempel såhär ...
... eller såhär.
Och så var vi framme! Bara att se den här entrén gör mig förväntanspirrig.
Vi hade picknick vid stranden, med färskpotatis och babyspenat (och chévre och valnötter och honung i andra picknicklådor).
Som ni väl vet vid det här laget är detta mitt älsklingskonstverk i världen. Milt glad och mjuk i magen var jag åt att få ta med Jens dit.
Den här utställningen av Peter Doig tyckte jag mycket om.
Japp!
Vi stannade tills allra sista minuten innan stängning, och då var det såhär tomt i cafét när vi letade oss ut.
Förutom allt det fina hände det en skrutt-tråkig grej på den här utflykten, och det var att jag sträckte (?) någon muskel (?) i benet/ foten (?) så att jag till slut inte kunde gå. Märkte inte ens att jag gjorde något som borde gjort ont, det bara smög sig på tills jag haltade fram. Och vi som hade tänkt dansa i Köpenhamn på kvällen och allt, istället blev det raka vägen hem med tåget och så få byten som möjligt (vid det laget hade jag så ont att jag nästan grät). Önskar jag kunde säga att det har gått över nu såhär en vecka senare, men det har det inte. Så jag sitter still och smörjer in med Voltaren. Surt surt känns det att inte kunna utnyttja den här efterlängtade semestern till fullo.
K's Choice | Favorite Adventure
No comments :
Post a Comment