Vet ni vad, jag är ju så himla lyckligt lottad. Jag bara säger rakt ut vad jag tänker, till exempel "men hörni, ska vi inte ha en fin middag, trerätters med fin dukning och drinkar och finkläder och allt?" och då svarar folk "JO, klart vi ska!" och sedan bestämmer vi ett datum och sedan blir det av? Och sedan behöver jag bara göra de roliga grejerna (formge och skriva ut menyn samt vara med och planera vad som ska ätas) och inga av de tråkiga grejerna (laga själva maten)? Det är ju lite sjukt! Men sådan tur har jag i livet. Och just förra helgen hände precis allt det här, att vi hade en sådan middag.
Vi var hos Johanna och Sebastian i Utby förstås, för det är mest plats där. Här står Johanna och Elisabeth och beundrar dukningen.
Medan Sebastian var förpassad till köket. :)
Till förrätt: kall avokadosoppa med citron och ungsrostat vitlöksbröd.
Till huvudrätt: Quinoasallad med halloumi, sparris och filéad blodgrape.
Åh, jag vet att jag säger det jämt, men tänk var enkelt allt blir när man har förmånen att ha goda vänner. Att bara bestämma något och träffa dem och så blir allt så himla trevligt. Att man kan småprata och storprata om precis allting under en sådan här kväll, skratta och tramsa dessutom. Är så tacksam. <3
Till dessert: Cheesecakebrownie med hallongrädde bredvid limeparfait och citronkola- crumble på mangospegel.
Johanna står och krossar is till sin drink med en kavel i köket, medan Anna uttrycker sina känslor över att inte ha fått något kaffe än. :)
Sedan lekte vi Oogachakka tills det blev sent. :)
Lisa är hopplös! Man kan inte ha henne i motståndarlaget, för hon kan precis allt!
Och sedan vid tretiden eller så gick den sista bussen in till stan, så då fick vi snällt packa ihop oss och promenera ned till nattbusshållplatsen efter en störtfin kväll.
- - -
Filosofisk epilog:
Sedan, på hemvägen, började jag må jag jättedåligt och spydde på hållplatsen därhemma. Pinigt! Jag har aldrig druckit för mycket förut, men jag måste ju ha gjort det nu utan att märka det (?) (jag trodde att man var tvungen att bli helt karatefull för att må dåligt, men så är visst inte fallet). Jag berättar det bara för att jag tycker att det är larvigt med bloggar där allt är sunshine and roses hela tiden. Just den där stunden var inte sunshine and roses ... eller det värsta var såklart kvarten innan, ungefär precis så långt som det tog från det att vi stod och väntade på vagnen vid Centralen till det att jag stapplade av hemma på Vasa Viktoria. Ja jävlar i min lilla låda, så helt fruktansvärt dåligt jag mådde.
Jag måste erkänna att jag, nu såhär i efterhand, tar det som en intressant studie i livet eftersom jag aldrig har haft några negativa konsekvenser av alkohol förr - aldrig druckit för mycket, varit bakfull (I know - folk är så avis på mig för detta), aldrig gjort bort mig eller mått dåligt på minsta vis. Men nu när jag är trettioett så var det tydligen dags. Spännande!
Jag berättar det också för att det säger något om mig, eller den här dispositionen jag har, att helt enkelt glömma det tråkiga när det är över. När jag tänkte efter varade den dåliga stunden av natten i mindre än en timme från det att jag först började känna mig dålig, till det att jag somnade hemma i min egen säng, nyduschad, fräsch och med bara lite matthet kvar av illamåendet. Det är ju ingenting. Nu minns jag framför allt vilken fantastiskt trevlig kväll vi hade. Och så minns jag Jens hand i min när jag mådde som allra sämst, att han stöttade mig och ledde hem mig. Och så minns jag att han satt och klappade mig på axeln med sin varma, mjuka hand medan jag somnade. Kallsvettningarna var avlägsna redan en kvart efter att de hände, och när jag vaknade fem timmar senare (och skulle upp på fotojobb) mådde jag precis som vanligt, som om ingenting hade hänt - bara den fina, trevliga kvällen.
No comments :
Post a Comment