I år var jag sjuk under Blues Garden*. Jag säger det först så är det sagt. Som jag grät! Jo, på riktigt. När jag vaknade på fredagen och inte var ett dugg bättre än dagarna innan, fortfarande feber, svid i halsen och besvärlig hosta ... Usch, vad jag var ledsen.
På lördagen tog jag en ipren och gick dit en sväng på kvällen. Mycket för att få träffa alla mina tillresta vänner, men kanske allra mest för att bara vara där - bara insupa stämningen - känna av och känna in, allt det här som vi har byggt i tre år nu och som bara blir bättre och varmare och djupare och allt som vi ville.
Och på söndagen mådde jag äntligen mycket bättre. Jag gick inte på några lektioner, men jag var där i flera timmar och bara umgicks, och hann dansa med de som är allra viktigast för mig, de som jag bara träffar en eller ett par gånger om året för att de bor någon annanstans i bluesvärlden.
Det blev inte många bilder som ni förstår, bara några snapshots. (Vår fotograf Joel tog som vanligt en mängd helt underbara bilder, man kan se dem här.)
Och nu, ni vet det där sättet jag har att fungera på, när det har gått drygt två veckor sedan dess; att jag minns det goda. Jag minns ju inte det jag missade, jag minns de ögonblick jag fick. Jag minns att jag var där, även om det var kort. Jag minns hur tårögd och rörd jag blev av kortet ovan, som Jens hade med sig till mig när han kom hem för att äta lunch mellan några av lördagens lektioner. Jag minns hur översköljd av kärlek jag blev när jag dök upp. Jag kände mig så saknad, så viktig och älskad.
(*The Blues Garden är en bluesworkshop i Göteborg som jag och mina vänner arrangerade i år för tredje året. Ett helt långt år av planering, och sedan en enda helg av danseufori och blues. Här kan man läsa hur jag förklarade det hela inför vårt första år; mycket av detaljerna har ändrats, men våra grundtankar är kvar.)
Sara Bareilles | Soft Place To Land
No comments :
Post a Comment