podcasts jag lyssnar på

2015 hade jag ju som nyårslöfte att jag skulle börja lyssna på podcasts; det verkade kul och intressant, men jag fick inte in det i min vardag, så det krävdes ett nyårslöfte för att få igång mig. När jag väl hade börjat, så bara ramlade det tips på podcasts jag ville lyssna på över mig. Och nu är jag helt fast! Bara för att jag vill att ni också ska fastna kommer här en hel drös av de podcasts jag lyssnat på. En del är vansinnigt specifika för just mina intressen, så för säkerhets skull har jag delat in dem i "sånt som alla borde/ kan lyssna på" och "extra nördiga podcasts". :) Och eftersom jag inte gillar blogginlägg utan bilder har jag köttat in några mer eller mindre relaterade foton här och var. Enjoy! :)

SÅNT SOM ALLA BORDE/ KAN LYSSNA PÅ

Genier
Den här podcasten är egentligen inte en podcast utan en intervjuserie som släpptes alla avsnitt på en gång, 2014. Men jag tar med den ändå eftersom jag sparar på avsnitten lite, så jag har inte lyssnat på alla än, och för att den är just genialisk. Moa Gammel intervjuar regissörer, politiker, skådespelare, författare och annat klokt folk (ett samtal per avsnitt) om deras liv och arbete. Personligt och inspirerande.

Irritationsmoment: Ibland (kanske en gång per avsnitt eller så) tycker jag att Moa Gammel pratar lite för mycket, liksom lägger orden i mun på personen hon intervjuar.

TED Radio Hour
Det här är den podd jag lyssnar på som känns mest som ett gammaldags radioprogram - fast inte så gammaldags. I varje avsnitt intervjuar Guy Raz olika personer på ett tema, som kan vara lite vad som helst (t.ex. "Hidden", "What we fear", "How things spread" och "Rethinking death"). Det alla intervjuobjekten har gemensamt är att de har hållit ett TED Talk, och man får också höra delar av deras talk. Jag gillar särskilt klippningen, där frågor och svar klipps ihop med TED Talk:en till en sorts naturligt berättande.

Irritationsmoment: Reklamen. Ständigt dessa words from our sponsors.

Konflikt
Ett reportageprogram om precis vad det låter som; konflikter. De större konflikterna i världen alltså, inte de man har med sin syster eller kollega. Intervjuer och diskussioner på ett tema per avsnitt; ofta tungt, sällan hoppfullt. Jobbigt att höra och förstå hur det står till i världen och just därför måste jag.

Irritationsmoment: Programledarnas högtravande tonfall och att de liksom berättar allt med så mycket eftertryck - inte Välkommen till Konflikt, utan Välkommen till Konflikt.


Relaterad bild: Gammal grej (kyrkan i Åhus). :)

Historiepodden
Gymnasielärarna Robin Olovsson och Daniel Hermansson pratar om historia. Ett tema per ämne, högt och lågt, vitt och brett från lite när som helst i historien; ibland handlar det om Ada Lovelace, ibland om spanska sjukan, ibland om Nyköpings gästabud. Tack och lov ett visst mått av genusglasögon som jag har en aning (OBS ej välgrundad) om att Robin Olovsson står för. Extra plus bara för att det är så njutbart med en podd där folk inte pratar stockholmska (eftersom de kommer från Arvidsjaur respektive Norrköping), vilket nästan alla andra jag lyssnar på gör.

Irritationsmoment: Att varje gång Robin gör någon helt rimlig populärkulturell referens, protesterar Daniel. Men det är inte att han protesterar utan hur jag stör mig på - han liksom hävdar att det väl är helt orimligt att folk ska veta vem den där personen är eller vad det där är för låt? Jag bara: tig, och acceptera att du är obildad inom just det här, istället för att försöka hävda att det som du inte vet, vet minsann ingen annan heller.

Stil i P1
Ett tema per avsnitt, och blandade reportage som utgår ifrån - och ofta svävar en bra bit bort från - detta tema. Temat har alltid med stil att göra på något sätt, men på ett djupgående, berättande sätt både angående personligheter och företeelser, vilket gör att till och med jag som är helt ointresserad av mode behåller intresset. Det är just berättelserna som gör att jag tycker så mycket om det; det handlar mycket om intressanta personligheter från nu och då, och det får som en extra dimension av alla mindre reportage i reportaget, de som handlar om saker och ting som är mer runtomkring själva ämnet.

Irritationsmoment: I början irriterade jag mig något så vansinnigt på programledaren Susanne Ljungs egenhet att aldrig ta ny luft när en mening slutar, utan någonstans mitt i. Hon bara fortsätter direkt över till nästa mening och tar sedan luft lite när som, vilket ger en speciell och - nu när jag vant mig - intressant melodi.


Relaterad bild: Glada människor. :)

Happier
En sorts väldigt amerikansk självhjälpspodcast som jag lite mot min vilja (för det känns väl lite klyschigt och pinsamt?) har fastnat för. Gretchen Rubin, som höll på med The Happiness Project där hon undersökte en massa olika tips om hur man bli lycklig för att se vad som verkar funka bäst, pratar med sin syster Elizabeth Craft om just det: olika sätt att bli lycklig på. Mest om olika vanor och passar olika personlighetstyper och sånt. Jag fick några bra tips i några av de första avsnitten (One Minute Rule till exempel har funkat väldigt bra för mig) och sedan var det väl lika bra att fortsätta, tyckte jag.

Irritationsmoment: Väldigt långa reklambitar (som jag blivit en expert på att spola över) och ett generellt normativt tilltal.

Space Boffins
Rymdnörderi! Senaste tidens rymdnyheter och reportage och intervjuer kring dem, kan man säga. Jaha, hur kan jag sätta den här under "sånt alla borde lyssna på" om den nu är så nördig? Jo, för att den är så himla lättlyssnad och trevlig. Det är ganska korta avsnitt som kommer en gång i månaden och som nätt sammanfattar lite olika fakta och kuriosa kring rymden och människans vistelse i den utan att det blir så tjockt att jag inte pallar.

Irritationsmoment: Att de sällan förklarar bakgrunden till något. Man behöver ha lite rymdkoll redan eller också bara leva med att man inte fattar allt helt precis (svårt för mig som har kontrollbehov).

NÖRDPODCASTS

Bildradion
Göran Segeholm pratar om fotokonst av alla de slag med olika personer, och det är supertrevligt och fint att lyssna på. Jag tycker bara att Göran Segeholm verkar så himla kunnig, sympatisk och ödmjuk. OBS! Jag märker att jag ger honom lite extra mans-cred där eftersom jag är van vid att vuxna män inte är ödmjuka, så när jag råkar på en som är det (eller verkar vara det - jag känner inte honom) så får han ödmjukhetscred bara för att han är man. Men vad ska jag göra? Patriarkatet etc. Den här görs inte längre, men avsnitten som finns uppe är långa och många och jag har inte hunnit igenom hälften ens.

Irritationsmoment: Knappt inget ... utom att Göran Segeholm slutade göra Bildradion till förmån för Fotosidan poddradio (se nedan). I jämförelse med Bildradion är Fotosidans podd bara helt okej.


Relaterad bild: Jag och min kamera.

Fotosidan Poddradio
Göran Segeholm (igen) pratar med diverse folk om foto, men denna gång är det kortare avsnitt som inte enbart handlar om fotokonst utan också - oftare - om den tekniska sidan av saken. Vilket gör att jag förstås blir liiiite mer ointresserad. Eller nej, det stämmer nog inte, för när det handlar om olika objektiv och sådant så fastnar jag ... Det är väl megapixel-snacket jag hoppar över.

Irritationsmoment: Ja, det är väl att det är för att de pratar för lite om det estetiska och för mycket om det tekniska. Men det kanske jag tycker för att jag började lyssna på Bildradion (se ovan) först.

Swingout
Extremt dansnördig podcast där ett gäng lindydansare pratar om swingdans och swingdanskultur - och det finns ingen ände på alla ämnen man kan stöta och blöta. Klädstil, uppförande, olika danskvällar, anekdoter och egna dansminnen från olika workshops och danskvällar, jazzsteg och så musiken förstås. Till största delen väldigt Stockholmscentrerat (vilket ju ändå typ funkar för mig eftersom jag varit där och dansat litegrann ihop med Jens (tänk att det ändå hade sina fördelar att falla för en stockholmare, hah), och spelat på blues night på SSS med the Sky is Crying, men kanske att det inte är lika roligt om man inte känner till Stockholms dansvärld över huvud taget?). Himla trevliga och roliga diskussioner för det mesta, hur som helst.

Irritationsmoment: De pratar om bluesdans på det där sättet som många lindydansare som inte dansar blues pratar om blues - som att det som sker på slow drag night på Herräng är bluesdans (WHICH IT'S NOT, till största delen. När någon i blueskretsar tar upp slow drag night så är det i form av avskräckande exempel, och vi sinsemellan bara skrattar åt det. Jag som till och med har öppnat slow drag night (för övrigt superkul!) borde väl inte säga något om den; faktum är att jag har bra erfarenheter av den natten från alla mina år på Herräng, men det är för att jag kan navigera dansgolvet och se tvärs över rummet vem som kan dansa blues på riktigt och sedan undvika de som bara försöker hitta någon att kramas med till musik - ursäkta mitt sidospår); som att det alltid går långsamt och måste vara "nedsläckt" och "mysigt" och "släpigt", eller som att folk bara dansar blues för att ha en ursäkt att ta på folk, eller att bluesdans är sliskigt. Det är så tråkigt att de där envisa missförstånden fortfarande sprids vidare.


Relaterad bild: Folk dansar lindy (mer av mina dansbilder här!).

The Track
Ryan Swift pratar med en person i lindy hop-världen - lärare, musiker, DJ:s, organisatörer. Djupgående och intimt; samtalen är oftast närmare två timmar. Och jag bara sjunker in i det totalt. De här kändisarna inom dansvärlden berättar så öppet och fritt om sina liv. Namedroppandet är helt vansinnigt, men denna podcast har de bästa shownotes jag sett - varenda person, event, historisk företeelse, plats, dansförening och koreografi som nämns har en exakt tidsmarking och länk. Det är helt enkelt ingen ände på nörderiet. På ett bra sätt. :) Det hela hålls ihop av att Ryan Swift verkar vara en så fin samtalspartner. Han stör inte, bara understödjer.

Irritationsmoment: Tonen blir rätt elitistisk ibland.

The Naked Vocalist
Chris Johnson och Steve Giles pratar sångpedagogik åt alla håll och kanter. De är extremt brittiska, flamsiga och kunniga, och tydligen också kändisar i sångvärlden eftersom de lyckas med att intervjua några av världens mest renommerade sångpedagoger, röstforskare och andra som jobbar inom fältet (t.ex. med produktion eller casting). Inget för den som bara är lite vagt sångintresserad. :)

Irritationsmoment: Ibland pratar de så fort och flamsigt att jag inte förstår vad de säger.


Relaterad bild: Esbjörn Hazelius sjunger.

Gör din röst hörd
Sångpedagogen Anna Wiborg och retorikkonsulten Klara Härgestam pratar om sång, röst och retorik. Fokuserat på afroamerikanska genrer och kanske främst då kulturen kring soul och gospel. Vilket är en av anledningarna till att jag lyssnar, eftersom jag inte är så insatt i just gospel. Och så är det intressant med allehanda tankar om att på olika sätt vara på och ta plats på en scen. Mycket genomsyras av att de bodde i USA tillsammans ett tag; de retoriker och sångpedagoger som de träffade och intervjuade där, och skillnader i kultur mellan Sverige och USA (även om jag just här tycker att de tenderar att generalisera lite väl mycket; jag känner sällan igen mig i bilden de målar upp av "hur svenskar är").

Irritationsmoment: Deras okunskap om klassisk sång. Det är inte för att få info om klassisk sång jag lyssnar på denna podd och jag försöker ha överseende, men ibland blir det svårt. Visst, det är inte ovanligt att folk som sysslar med afroamerikanska genrer är okunniga gällande klassisk sång, och det går inte att ha spetskompetens inom allting. Men då tycker jag att man kan ha en mer ödmjuk hållning. Får man lust att uttala sig om klassisk sång kan man då betvinga det och istället bara "jag vet tyvärr inte så mycket om det här, men vi kan ju ringa upp en expert och fråga hen". I Gör din röst hörd är det så mycket generaliseringar. Och varje gång de säger något generaliserande om klassisk sång undrar jag bara: Pratar du om opera nu? I så fall vilken operastil? Sent 1600-tal? Tidigt 1900-tal? Menar du Wagner eller Mozart? Eller, pratar du romanser? Madrigaler? Elizabethanska sånger? Folkvisor i klassisk stil? Klassisk musikal? Och framför allt, att de envisas med att ställa klassisk sång i motsats till afroamerikansk sång. Till exempel: I klassisk sång har man ett ideal att alla ska låta likadant och i afroamerikansk sång är idealet att man ska låta som sig själv, sa de i ett avsnitt. Hur kan någon som är utbildad på musikhögskola säga en sådan sak?


Relaterad bild: God mat.

Matjävlar
Pratar om primärt dyr utemat i primärt Stockholm. Jag säger "primärt" eftersom det även finns t.ex. ett avsnitt där de pratar om lunchlådor. I det avsnittet berättar Lisa att de på hennes jobb kan lämna in en lista med önskemål på saker som ska finnas i köket, och så fixar nån (vem?) det. Så om man har med sig "nån" (se nedan) god soppa i sin lunchlåda så finns det redan gott bröd till. (?!?) Hade antagligen inte lyssnat på detta om det inte hade varit för att det är min svägerska som pratar. Men det är ändå lite roligt att få insikt i en annan värld. Den där världen där matintresserade rör sig, alltså. Framför allt har de har ganska fin kemi och pratar roligt och mysigt med varandra, så jag brukar ha den här som sällskapspodd.

Irritationsmoment: För nooben och nörden, säger de att den här podden är. Men ... det är inte så mycket för nooben. Namedroppingen flödar och det klargörs sällan vem det är de pratar om (man kan gissa att det är någon som har öppnat en ny restaurang eller nåt). Samt förstås överanvändandet av ordet "nån" istället för "en" i beskrivningen av maträtter. Vad betyder det? Är det ett avståndstagande? Ska det låta nonchalant? (Jag tycker att det låter nonchalant.)

Elise Gets Crafty
Elise Cripe pratar med en gäst per avsnitt om en massa olika ämnen som har med att driva ett litet kreativt företag att göra: inspiration, branding, bloggande, praktisk planering, att sätta mål, att sälja sina handgjorda alster, skapande och lite av varje. Elise företag är förvisso helt annorlunda än mitt och hon pratar såklart med en amerikansk vinkel, men det är ändå intressant att tänka på hur man kan utveckla ett litet företag som mitt.

Irritationsmoment: Alla "awesome" och "for sure" och "great". Det blir lite enahanda att allt är så väldigt awesome hela tiden.

Francais Authentique
En podcast på franska. :) Det är faktiskt huvudsyftet med den och det är precis därför jag lyssnar på den - för att lyssna på franska oftare, så att jag inte glömmer. Johan (oklart efternamn) gör korta små avsnitt på mellan tio och tjugo minuter flera gånger i veckan, där han pratar om lite vad som helst. Ibland förklarar han ett franskt uttryck eller ordspråk och ibland är det "marchez avec Johan" då han går ut och går på söndagsmorgnar och bara berättar lite vad han tänker på (med fågelkvitter i bakgrunden).

Irritationsmoment: Reklam, reklam, reklam, men inte i form av reklamavbrott som jag kan spola förbi, utan att programledaren lite här och var lite oförberett börjar prata rätt länge om sig själv och sitt företag.

- - -

Det var det hela! En rätt bra hög ändå. Hoppas ni hittar något ni gillar! Och om ni vet något ni tror att jag skulle gilla får ni hjärtligt gärna tipsa förstås.