I onsdags bestämde vi oss för att byta både plats och tid för vår vanliga veckovisa promenad: från Delsjöområdet till Botaniska trädgården, från förmiddag till kväll. Det blir en annan sorts promenad men en som jag tycker lika mycket om.
På förmiddagen - vi brukar ses klockan tio och vara tillbaka vid två ungefär - då vill jag gå långt och vara i skog, tillryggalägga sträcka liksom. Då duger inte Botaniska inte till, det är för litet, och Änggårdsbergen är för likt, det ser inte ut som att man kommer någonstans.
Men i kvällsljus visar sig Botaniska från sin allra bästa sida. Då passar det mig utmärkt att strosa långsamt, titta (och lukta!) på blommorna, beundra färgerna, stanna och fota vartannat steg ...
... och klappa på växter, förstås.
Och vad kan det tänkas finnas i detta skåp?
Vi hittade bin! Duktiga fina bin.
Det ser ju ut som att Tove tänkte plocka den men det gjorde hon absolut inte, hon skulle bara känna lite.
Utsikten!
Sedan kvällsfikade vi i perennträdgården
och luktade på några fler blommor.
Och när vi åkte hem skymde det och vi stod på Wavrinskys och väntade på ett byte och huttrade lite och det kändes som livet? Det där livet när jag hade saker att göra på kvällarna och åkte från jobbet direkt till en promenad eller något annat roligt, det där livet när jag står på en hållplats och småhuttrar för att det är vår och man har dansat. Och jag blev så glad. Åt att känna mig så levande.
the Magic Lantern | Holding Hands
No comments :
Post a Comment