samtidigt blommar kameliorna i palmhuset

Nu är det krig i Ukraina och jag känner mig arg, ledsen, rädd, orolig, privilegierad och skamsen (skammen kommer med privilegiet och den orättvisa relativa tryggheten jag lever i) i en enda blandning. Det är ju bara helt fruktansvärt, det som pågår. Och vad tydligt det blir att vi bryr oss, reagerar, när det är närmare oss själva - när det drabbar folk som lever närmare oss rent avståndsmässigt, javisst, men också, som ser ut mer som vi - men inte när det gäller de krig som rasat i decennier på många ställen i världen. Dem har vi inte behandlat såhär; inga problem att leva helt som vanligt för de flesta medan det pågår fruktansvärda väpnade konflikter i Jemen och Sydsudan och Myanmar och på många fler ställen. Vad säger det om oss? Ja, det är rasismen som vanligt, förstås.

Jag skänker pengar till Röda Korset och till Reportrar utan gränser, men annars vet jag inte vad mer man gör? Vad gör man?

Samtidigt blommar kameliorna i Palmhuset.


Detta att allt pågår samtidigt. Följer nyheterna om hemska attacker och övergrepp. Är samtidigt glad att få gå till jobbet, äntligen. Pratar om desinformation och propaganda och nyheterna med vännerna, pratar och pratar i många varv. Oerhört, ofattbart lidande, någon annanstans än här. Går på konsert, ut på långpromenad, njuter av vårsolen. Allt samtidigt. Hur hanterar man orättvisan i det?


Och så kameliorna då. Det var i lördags som Carro hörde av sig och sa att hon hade fått tips av en vän om att kameliorna blommar, och vi är ju inte de som är de. I det här fallet var det specifikt Karin och jag som inte var de som var de.




Vi började med fika uppe på balkongen, för att kunna prata av oss.



Vacker människa #1


Vacker människa #2


Och sedan gick vi in till ena flygeln och det var ett rent blomsterparadis.



På Göteborgs stads hemsida står det "I Palmhusets västra flygel har det odlats kamelior sedan huset invigdes 1878. [...] Ursprungligen från östra och södra Asien blev kamelian på 1800-talet en enormt populär modeväxt. Trädgårdsföreningens dåvarande trädgårdsmästare Georg Löwegren som ansvarade för parken 1859-1916 var en trendkänslig herre och lät därför viga ett helt rum åt bara kamelian."


Sedan 1878 alltså. Nu står jag här och tittar på blommande kamelior (inte exakt samma som då förstås, men ändå), 142 år senare, för att en trädgårdsmästare var trendkänslig. Jag tycker om att tänka så, att folk har fattat beslut för länge sedan som fortfarande ger människor upplevelser av skönhet långt senare. (Det är väl hoppfullare att tänka på det än motsatsen, allt som förstör och ger generationsöverskridande trauma.)






En fin lördagseftermiddag, och välbehövlig, och lyxig. Tryggheten, friheten, skönheten. Det är för svårt att förstå, så ofta, allt man har. Allt samtidigt.