copenhagen lindy exchange 2022

The longer and more correct title for this blog post is "Copenhagen Lindy Exchange 2022 or, What I Ate In Copenhagen (and With Whom)". The thing about lindy exchanges is that there are no classes to go to, and the thing about no classes to go to is I can spend more time SLEEPING and EATING. The sleeping is boring to take photos of, and in the evenings I was too busy dancing and chatting to people to pick up my camera (more than just once - when I took the above photo). So when I came home I realised that I'd almost exclusively taken photos of food. Now you're warned. :)


Liam and I started our weekend with Thursday night summer rolls at Miranda's.


I'd never made summer rolls before and was delighted about this whole dipping in water thing :). And so nice to get to spend some time with Malthe as well (who doesn't dance, so we didn't see him during the event itself).


Later that night we went to see improv comedy, yay! (There was a Thursday night party, but at a smaller venue, and the tickets sold out quick.) Also, Katie came too, double yay! I got to spend so much time with her this weekend and it was LUSH. (Every time I use a northern word like lush or faff Katie looks at Liam and laughs. <3)


Friday brunch! Lovely Patricia and Alex invited us over for brunch, and Katie (who stayed with them) taught us to do (a beginner version of) bao! Very cool.


The filling was essentially mushrooms. What's not to love?


Such steam!


There were pancakes for brunch, too, and all kinds of tasty stuff to put on them


and I got to chat with all of these lovely people.



Same table, a few hours (and one good nap) later; Patricia and Alex were away on volunteer duty but Katie had me, Liam and Miranda over for pre-dance veggie carbonara. So so good.


"Food? Did someone say food? Is it for me? Mine? Mine?"


Saturday brunch! Miranda, Liam and I went out for brunch, or maybe more like lunch, to get some quality time just the three of us. Another luxury that it can be hard to find time for at dance events with classes, but that I really appreciated now. More time with Miranda is always better.



Other than that, is was, like I said, mostly dancing and chatting and hanging out. I didn't take time to see any of Copenhagen at all this trip; I just wanted to focus on dancing and getting enough rest.

One more thing, though: On Saturday night I made finals in the musicality comp! Yay yay! So fun. I felt so at ease during the prelims, the songs were so very much my kind of music, and I competed solo, so I only had my own presence and body and joy to think about. All I had to do was be in the music. The finals were battle style and I lost in my first battle against Katie which honestly is nothing other than an honour. I was hoping there would be a video of it, but apparently not. Ah well! Maybe next time. It was such a joyous experience, all in all.

bohusleden etapp 9: bottenstugan - lysevatten del 2

Andra delen av hajken! Det har blivit rena vandringsbloggen här på senare och vet ni, inte mig emot. Jag vill bara ha mer. (I sommar blir det, om vi har tur och får hålla oss friska, resesommarblogg dessutom, för första gången sedan 2018 (2019 var ett deprimerat år ju, och inte alls en sådan sommar som jag önskar mig). Vi får väl se om planerna går i lås, men jag håller tummarna.)

I alla fall, där vi slutade i förra inlägget hade det precis slutat regna och vi hade eftermiddagsfikat och var påfyllda och glada. Halva gruppen kände för att gå fortare, så vi delade på oss (som jag ofta pratar om kan jag inte förstå varför folk blir stressade på det viset om man nu är ute i skogen för att vandra - men det är ju inte svårlöst, det är bara att dela på sig så blir alla nöjda).


Och jag var glad åt mitt långsamma tempo, för det fortsatte vara väldigt mycket upp och ned och stock och sten. Såpass att det fanns rep uppsatta till hjälp här och var. Det ser inte så brant ut på bilden som det kändes i verkligheten, dock.




Mest var det bara vacker natur och härlig mjuk mossa. Och framförallt var det så tyst. Jag uppskattar naturreservat som ligger nära vägar också - för det är fortfarande bättre än inget naturreservat - men tystnad i skogen är något särskilt. Och såhär långt in i Svartedalen är det verkligen tyst. Fåglar och vind. Inte ett sus från en bil.


Snart kom vi fram till vindskyddet vid grusvägen där Jonas hållit hov i en hängmatta hela dagen. Det såg inte ut att gå någon nöd på honom. :)


De som gick före hade redan trampat iväg till parkeringen i andra änden av grusvägen när vi kom fram, och skickade ett meddelande att de tog med sig våra grejer tillbaka också (som jag skrev om i förra inlägget gick ju en del bara med dagsäck under dagen, medan jag mest tyckte det var skönt att låta veden åka bil). Tyvärr lämnade de tre liter av det allmänna vattnet i bilen, så sedan fick de koka frukostgröt på sjövatten :)


Helt ljuvligt när solen kommer fram efter en så regnig dag!


När folk hade dykt upp igen var alla hungriga, så vi satte igång med grillningen direkt. Det rykte en del från denna eld, här tydligen rätt i Lisas ansikte. :)


Men hon var glad ändå!


Vi skrattade mycket åt hur det ser ut när folk hajkar på instagram. Sådär ser det minsann inte ut när vi är ute :) Då är det grejer överallt, någonstans måste man ha soporna, och det är fuktiga regnkläder som torkar och en flaska T-röd på avstånd från elden, och några som tömt ut sin packning i all hast i jakt på någon pryl/ toapapper/ sittunderlag/ varm tröja/ handduk. Och sa jag grejer överallt?




Lisa är nöjd med sina snacks!


Och sedan blev det mörkt (om än sent och långsamt - de här sena vårkvällarna ändå) och vi började långsamt göra i ordning inför kvällen.


Godmorgon! Jonas uppe och pigg som vanligt, ingen är förvånad.



Jag vaknade glad och hade sovit huuur gott som helst. Älskar min nya sovsäck alltså. Jag var varm och trygg och mysig och vaknade inte en enda gång på hela natten.




Frukostfix och varm choklad


och Anna-Karin med sin ostbricka. :)



Och sedan var det dags att packa ihop.



De som körde bil gick iväg först, för att åka och hämta bilen vi lämnat i Bottenstugan och hela den biten. Och det var ju lyxigt för oss som var kvar, som kunde packa ihop oss lite långsammare.


Frampå förmiddagen sa vi hejdå till den här sjön och promenerade bort till parkeringen.


Det var som sagt bara två kilometer på lättsam grusväg, så vips var vi framme vid Lysevatten, etappens och hajkens slut.


Här tänkte jag få ett rimligt gruppfoto på de som gick den sista etappen med mig ... Men det hade jag visst ingenting för. :)

Jackie Wilson | (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher

bohusleden etapp 9: bottenstugan - lysevatten del 1

Vi gick på hajk igen i helgen! Sex veckor senare på året än sist och femton grader varmare. Det kändes som söderhavet i jämförelse. :) Förra gången gick vi ju etapp 8 på Bohusleden och nu var det dags för etapp 9, Bottenstugan - Lysevatten.


När vi avgick från Bottenstugan strax efter elva på lördagsförmiddagen regnade det rätt kraftigt. Det var jag inte sugen på! Jag tyckte att vi faktiskt hade bestämt att vi skulle ställa in om det blev regn? Tidigare i veckan tyckte väderleksrapporten att det skulle sluta regna vid tio på förmiddagen, och det såg ju bra ut. Dagen innan vi gick ut, däremot, hade det ändrats till att det skulle regna till fyra ... Men då var det väl ingen idé att ställa in, tyckte folk. Jahaja! Jag föreslog att vi skulle åka hem och spela brädspel istället, och några höll med, men hur det nu var visste vi ju alla att vi inte skulle ställa in. Har man kommit såhär långt - själva packningen till en hajk är ju halva ansträngningen - kan man ju lika gärna gå på. Och bra regnkläder har jag ju.


Men det regnade bra mycket, det gjorde det.



Jonas hade gjort illa sin fot, så han bestämde sig för att köra till slutet av etappen och gå därifrån till vindskyddet istället (två kilometer på grusväg istället för tio över stock och sten). Och eftersom han ändå skulle köra dit kunde man ju skicka med en del av packningen i bilen också. Några bestämde sig för att gå med bara en lätt dagsäck medan jag, som behöver träna inför fjällen, bestämde mig för att bära hela min packning sånär som på sovsäcken och en av vattenflaskorna. Och så var det ju väldigt skönt att veden kunde få åka bil. Ved är så tungt och otympligt.


Till slut, efter all ompackning och allt fix med regnskydd på väskorna travade vi iväg genom vacker trollskog.



Redan vid kvart i tolv bestämde vi oss för att stanna för lunch. Dels för att det alltid tar längre tid att laga mat än man tror, och är så trist när man hinner bli för hungrig och sur innan man får maten i sig, dels för att vi kom förbi ett vindskydd. Och eftersom det fortfarande regnade kändes det lyxigt att få sätta sig ned och äta lunch under tak.



Det blev svampbulgur, en hajkklassiker. Så gott!


MER OST


Efter mat och disk och allt kolijox var vi på väg igen.


Regnet varierade lite i styrka under dagen, vilket var gött, så att man hann torka upp lite mellan skurarna. Här är vi ju ändå ett glatt gäng!


Vid Härsvattnet gick vi förbi de här alldeles nya vindskydden. Fina, tyckte jag! Men tänker att det kommer regna in och man har otur och det blåser från fel håll? Roligt ändå att inte bara bygga så att alla ser likadana ut som de vanliga, om man ändå ska bygga nya.


Eldplatsen vid vindskydden låg också jättefint.


Men vi skulle inte stanna än, så vi traskade på.


Längs sjöarna här - Härsvatten och Måkevatten - var det jobbigt att gå, upp och ned och upp och ned. Det kändes i benen.


Och vi blev belönade med vacker utsikt över sjöarna.



Men kolla det här vad coolt. Har någon alltså knutit ett rep runt trädet, och så har trädet bara fortsatt att växa runt repet, och sitter repet kvar därinuti? Funkar det så?


Och hur länge kan repet ha suttit där? Naturen ändå, vilken grej.


Vi undrade lite över varför det på vissa skyltar stod att etappen var 12 km, medan det på andra ställen stod 13,5 km. Men vi märkte också att leden dragits om på flera ställen; den nya sträckningen gör längre kringelikrokar runt branta backar där leden gick förut. Och det var vi tacksamma för när vi skymtade den gamla ledmärkningen på den här bergväggen där det knappt finns en smal remsa kvar att gå på. Hu! Hellre går jag längre och flackare.


Och överallt den här mjuka, mossbelupna sagoskogen. Verkligen en vacker etapp! Och jag får nog hålla med ledbeskrivningarna som klassar den som "besvärlig".


Vid fyratiden upphörde regnet enligt prognos och precis då kom vi fram till ännu en vacker utsiktsplats. Så nu blev det verkligen dags för fika. Så härligt alltså! Vädret var ju milt också, så blöta regnjackor och regnskydd torkade fort.


Skaffa någon som tittar på dig som David tittar på Marie eller som Marie tittar på sin godispåse. :)

Fortsättning följer!

Duomo | Wildest Dreams