Andra delen av hajken! Det har blivit rena vandringsbloggen här på senare och vet ni, inte mig emot. Jag vill bara ha mer. (I sommar blir det, om vi har tur och får hålla oss friska, resesommarblogg dessutom, för första gången sedan 2018 (2019 var ett deprimerat år ju, och inte alls en sådan sommar som jag önskar mig). Vi får väl se om planerna går i lås, men jag håller tummarna.)
I alla fall, där vi slutade i förra inlägget hade det precis slutat regna och vi hade eftermiddagsfikat och var påfyllda och glada. Halva gruppen kände för att gå fortare, så vi delade på oss (som jag ofta pratar om kan jag inte förstå varför folk blir stressade på det viset om man nu är ute i skogen för att vandra - men det är ju inte svårlöst, det är bara att dela på sig så blir alla nöjda).
Och jag var glad åt mitt långsamma tempo, för det fortsatte vara väldigt mycket upp och ned och stock och sten. Såpass att det fanns rep uppsatta till hjälp här och var. Det ser inte så brant ut på bilden som det kändes i verkligheten, dock.
Mest var det bara vacker natur och härlig mjuk mossa. Och framförallt var det så tyst. Jag uppskattar naturreservat som ligger nära vägar också - för det är fortfarande bättre än inget naturreservat - men tystnad i skogen är något särskilt. Och såhär långt in i Svartedalen är det verkligen tyst. Fåglar och vind. Inte ett sus från en bil.
Snart kom vi fram till vindskyddet vid grusvägen där Jonas hållit hov i en hängmatta hela dagen. Det såg inte ut att gå någon nöd på honom. :)
De som gick före hade redan trampat iväg till parkeringen i andra änden av grusvägen när vi kom fram, och skickade ett meddelande att de tog med sig våra grejer tillbaka också (som jag skrev om i förra inlägget gick ju en del bara med dagsäck under dagen, medan jag mest tyckte det var skönt att låta veden åka bil). Tyvärr lämnade de tre liter av det allmänna vattnet i bilen, så sedan fick de koka frukostgröt på sjövatten :)
Helt ljuvligt när solen kommer fram efter en så regnig dag!
När folk hade dykt upp igen var alla hungriga, så vi satte igång med grillningen direkt. Det rykte en del från denna eld, här tydligen rätt i Lisas ansikte. :)
Men hon var glad ändå!
Vi skrattade mycket åt hur det ser ut när folk hajkar på instagram. Sådär ser det minsann inte ut när vi är ute :) Då är det grejer överallt, någonstans måste man ha soporna, och det är fuktiga regnkläder som torkar och en flaska T-röd på avstånd från elden, och några som tömt ut sin packning i all hast i jakt på någon pryl/ toapapper/ sittunderlag/ varm tröja/ handduk. Och sa jag grejer överallt?
Lisa är nöjd med sina snacks!
Och sedan blev det mörkt (om än sent och långsamt - de här sena vårkvällarna ändå) och vi började långsamt göra i ordning inför kvällen.
Godmorgon! Jonas uppe och pigg som vanligt, ingen är förvånad.
Jag vaknade glad och hade sovit huuur gott som helst. Älskar min nya sovsäck alltså. Jag var varm och trygg och mysig och vaknade inte en enda gång på hela natten.
Frukostfix och varm choklad
och Anna-Karin med sin ostbricka. :)
Och sedan var det dags att packa ihop.
De som körde bil gick iväg först, för att åka och hämta bilen vi lämnat i Bottenstugan och hela den biten. Och det var ju lyxigt för oss som var kvar, som kunde packa ihop oss lite långsammare.
Frampå förmiddagen sa vi hejdå till den här sjön och promenerade bort till parkeringen.
Det var som sagt bara två kilometer på lättsam grusväg, så vips var vi framme vid Lysevatten, etappens och hajkens slut.
Här tänkte jag få ett rimligt gruppfoto på de som gick den sista etappen med mig ... Men det hade jag visst ingenting för. :)
Jackie Wilson | (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher
No comments :
Post a Comment