Ett av skälen till att jag tycker om att fota är att man minns det fina. Det som man annars hade glömt bort. Den här veckan har varit så svår, allting har känts som en strävan. Jag har stressat och ängslats över alla uppgifter jag ligger efter med, jag har gråtit hos både min psykolog över sjukgymnast (på olika dagar, av olika skäl), brottats med mina prestationskrav och min vilsenhet, grälat med min pojkvän och varit generellt trött och ledsen. Och om jag inte hade fotat så hade jag ju trott nu framemot helgen att det var allt den här veckan var.
Men så tömmer jag kameran och hittar allt detta: En promenad på Kungshöjd, en mojito och en Anna på Etc. där vi var och åt middag i lördags eftersom det är min favoritrestaurang som ni vet, en frukost på Kanolds, en lunch med min kusin Erika, ett rep med världens finaste trio (som jag lånar ut till Anna på en låt till vår lunchkonsert). Alla de här sakerna hände på riktigt. Jag ser på bilderna och minns det som kanske annars hade drunknat i en flod av trött och ledset.
***
This was a difficult week with much crying, but looking at the pictures I took I realised that beautiful things happened, too. It makes me happy to be a photographer, because now these moments won't drown in a flood of tiredness and sadness, I'll remember that there was light this week too.
Andrew Peterson | Dancing in the Minefields
No comments :
Post a Comment