Det finns ju problem med att vara besatt att fota allting. Ett av dem är att man kan råka bli själv kvar nånstans utan att man märkte hur det gick till ... Ett annat är att man går så långsamt, och stannar hela tiden, så att man antingen får gå själv, eller andra får stanna och vänta. De som får stanna och vänta oftast, för att de helt enkelt umgås med mig jämt, de tänker jag att de får skylla sig själva, för de har valt hela Kristin-paketet och då ingår fotandet. Andra tillhör de som inte tycker det är så roligt att vänta, men sedan vill de ändå se bilderna och ha dem på sin facebook och allt vad det är. Och då brukar jag säga att de allt kan ta de negativa konsekvenserna av mitt fotande också, så det så. Andra, som mer bara råkar till exempel sjunga i samma kör som jag och inte direkt bryr sig om mina bilder, är det lite mer synd om kan jag tycka, så jag brukar oftast säga att jag går själv eller att vi ses senare, så att de inte ska behöva hänga runt och vänta hela dan. Och det brukar gå bra.
Och sen finns det såna där übersnälla personer som man liksom märker efter ett tag att de dröjer kvar för att se om man är med. De försöker hålla den större gruppen (om det nu är på en resa liksom den här) inom synhåll samtidigt som de väntar på mig, så att ingen ska försvinna eller bli lämnad kvar. En sådan person upptäckte jag efter en stund på den här kvällspromenaden i Tours. Att han liksom stannade upp i gathörn och vände sig om för att se om jag var med. Och sedan höll mig sällskap när jag stannade igen och igen. Sånt blir jag så glad och rörd av. Och då blir jag ju såklart tvungen att fota honom varje gång jag kommer ikapp honom :) Så det här inlägget tillägnar jag Samuel.
***
There are problems that come with being obsessed with photographing everything. One of them is that it happens that you're suddenly left behind and alone somewhere without knowing how it happened ... Another is that you walk so slowly, and stop all the time, so you either have to walk alone, or others have to stop and wait. Those who wait for me most often, simply becaise they spend the most time with me - I sort of think they have themselves to blame, because they've chosen the whole Kristin deal and the constant shooting is part of that deal. But I feel sorry for others, those who haven't chosen me but just happen to be somewhere with me, on a choir trip for example. To them I usually say that I'll take a walk alone, and I'll meet them later, so they won't have to wait. And it usually works fine.
And then there is another kind of people, the über kind ones. You walk, you end upo behind the others and after a while you notice that they linger to see if you're keeping up. They try to keep the larger group (on a trip like this one) in sight while they wait for me, so that no one is lost or left behind. I discovered one of those people during this evening walk in Tours. He kept stopping in street corners, turning around to see where I was, wainting for me and kept me company as I stopped again and again. That makes me so happy and touched. And obviously I had to photograph him every time I caught up with him. :) So this post is dedicated to Samuel.
