PMDS och fjällvandringen som inte blev

Ni vet hur jag tycker att man inte bara kan hålla på att visa ljusa sidor av allt hela tiden? Ja, nu blir det STORYTIME!

Det var när vi kommit hem från England som jag började bli orolig. Det var två veckor kvar till fjällvandringen då - det borde ha varit alldeles lagom för att landa, leva sommarliv och åka på utflykter, och samtidigt greja med vandringsutrustningen och torka mat. Sommarlivet blev det inte så mycket av, för det var för dåligt väder, men grejade och torkade mat gjorde jag. Och under tiden mådde jag ... sämre. Jag var totalt håglös, orkade inte gå ut, jag hade svårt att somna och sov sedan dåligt, och ovanpå detta en helt irrationell oro över fjällvandringen. Jag gick ju själv förra året? Det gick ju utmärkt då? Varför var jag så rädd? Både Liam och jag började misstänka PMS, för vi kände ju igen den här känslan av att jag blir som ... förvandlad. Inte som mig själv. Men det kom ju ingen mens, så till slut fick jag väl acceptera att jag ... ja, väl bara mår dåligt då.


I slutet av juli tog jag nattåget till Östersund och buss till Ramundberget, där jag skulle bo en natt på vandrarhemmet för att sedan börja gå norrut mot Fältjägaren dagen efter. Jag kom dit tidigt på eftermiddagen och installerade mig bäst jag kunde, men började må sämre och sämre. Väderleksrapporten visade att det skulle bli ihållande regn de närmsta dagarna och jag kände mig förtvivlat orolig. Jag kunde inte tala mig själv till rätta, inte trösta mig: Det enda jag kunde tänka på var hur hemskt det skulle bli att vandra ensam, att jag inte skulle klara av det. Till slut ringde jag Liam och storgrät. "You can come home, you know", sa han". "You don't have to do this".

Det hade inte slagit mig att jag kunde åka hem. Jag har aldrig åkt hem från en vandring förut. Men det blev tydligt snart att det inte skulle gå att vandra. Och jag kunde inte fatta varför. Det var ju inte PMS? Man kan inte ha PMS i två veckor? Jag tänkte att det varit för att vi haft en så tuff vår, med Liams diagnos och behandling och jag som neurotypisk på sidan av, försökte hjälpa till, försökte hålla oss på rätt kurs ... eller någon sorts kurs. Jag tänkte att jag kanske bara var utmattad. Jag tänkte att jag nog behövde åka hem.

Nattågsbiljetterna var slut, så jag bokade buss och tåg till Stockholm (och sov hos min bror och åkte hem till Göteborg dagen efter det). Kände mig jätteledsen över att inte kunna fjällvandra, och lättad över att få åka hem, på samma gång. Jag hann precis tänka att var det inte som att förtvivlan släppt lite? Och sedan fick jag mens. MEN VAD I HELVETEEEE

Hemresan blev sedan en helt oväntad guldklimp att spara i hjärtat, och det var för att jag råkade börja prata med de här två resenärerna, som också avbröt sin vandring lite tidigare än de tänkt:



Vi började prata om livet och fortsatte med det i flera timmar, hela vägen till Ånge, där vi gick på tåget till Stockholm. Vilken tur att det finns medmänniskor att möta på oväntade platser. Vilken tur att det finns Johanna & Aron.

När jag kom hem ringde jag vårdcentralen. Var ledsen och sa "jag kan inte ha det såhär längre, det bara blir värre och värre". Och så fick jag en läkartid några veckor senare. Och läkaren ställde många frågor och jag berättade många saker. Jag berättade om hur det här är något helt annat än hur jag mår dåligt annars. Det är så svårt att förklara. Den här känslan av att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan tänker eller säger eller gör - att det inte finns något som hämtar tillbaka mig från förtvivlan, förrän det plötsligt går över och jag får mens och blir mig själv igen. Och han sa: Du har PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. Allt du beskriver stämmer väldigt väl in: djup förtvivlan och ångest, att inte känna igen sig själv, sömnsvårigheter. Att det blir värre och värre ju äldre man blir. Att perioden man har symptom blir längre och längre, två veckor är fullt möjligt.


Jahaja! Så nu har jag fått mig en go diagnos och det var väl ändå på tiden att jag tog tag i det (men vad säger det om mig egentligen att jag kontaktar vården först när fjällvandringen blir förstörd ... Prioriteringarna på rätt eller fel ställe? :)). Antidepressiva har jag också fått och det fungerar tydligen väldigt väl mot PMDS om man tar dem vid första symptom. Så nu är det extrem vaksamhet på minsta symptom som gäller! (Jag har ju också PCOS så jag kan inte direkt förvänta mig någon förutsägbarhet på detta - bara för att lägga till lite extra spänning!) Det är tur att jag har Liam. Han är så bra på att se det, och så bra på att säga det; "honey ... This doesn't sound like you", säger han när han har lyssnat, men bara när han redan håller om mig. Sen erbjuder han mig varm choklad.

Och det här skriver jag om här mest för att FOLK INTE VET att PMDS finns. Jag har berättat om det för ALLA som har frågat hur sommaren var (jag har varit extremt noga med det) och många har aldrig hört talas om det. Om jag bara hade fattat att det inte är rimligt att må såhär, att man inte BEHÖVER det, att det finns hjälp, då hade jag ju sökt hjälp mycket tidigare. Men nu har jag fått hjälp. Och jag drömmer redan om nästa års fjällvandring.

Mk.gee | I Want