Ledsen är jag också med tanke på flera vänner som inte kom in, fast de längtat och jobbat så hårt. (Och för min egen skull, för att jag hemskt gärna skulle haft dem på samma skola.) Glad är jag för de av mina finaste som kom in. Den här filuren till exempel som ska gå musikerlinjen på klassiskt slagverk:
Men det har vi vetat i ett par månader, för han är liksom lite bättre än alla andra.
Och så är det den här grymma tjejen som ska börja på sångpedagoglinjen, alltså samma som jag fast några år under, och det är också prima!
Hon har gjort lite samma grej som jag, först tänkt att man inte var riktigt bra nog/ att det inte var något att satsa på, och sedan gått ett år på SVF, och sedan komma in på musikhögskolan. Värda skolor alltså. Ahahah, den klassiska sångpedagoglinjen till hösten alltså, jag säger då det, den kommer vara något i särklass.
En grej som jag insåg idag som är HELT STÖRD är detta: När jag satt och läste listorna över vilka som kommit in tänkte jag "ÅHHH, folk är så himla grymma. Hur KAN man bara vara så grym som de är som har kommit in på musikhögskolan?!". Och sedan en liten tankepaus och sedan: "Ja men jag kom ju också in". Och sedan "Men det gills ju inte när det gäller mig, för jag är ju liksom ändå lite sämre ... jag kom ju in ett år med väldigt låg konkurrens ... på ren tur alltså ... Och så.". Alltså. Andras bedrifter kan jag bli rent avundsjuk på sådär så att det svärtar ned mina dagar. Men mina egna - även om det råkar vara samma bedrift - är inte bra nog.
Med mitt tankesätt blir jag ALDRIG bra nog. Eftersom mitt tankesätt inte grundar sig i hur roligt jag har, hur mycket jag inspireras eller växer, utan i hur bra jag är jämfört med andra, och i vissa fall med mig själv. Alltså det håller inte. Nix! Min plan inför hösten är alltså denna: Uppvärdera mig själv och min musikalitet! Jag vet inte hur än, bara. Men grymt roligt ska jag ha!
No comments :
Post a Comment