sista veckan

Flyttstädning av korridorsköket. Det är viktigt med hög musik och att dansa då och då tycker Åse.
Deep cleaning the dorm kitchen. It's important with loud music and to dance now and then, Åse thinks.


Jag är inget fan av fotboll som ni vet, men när min egen klass tävlar i skolturneringen kan jag gå med på att göra en snabbvisit.
Not a fan of soccer as you may know, but when my own class is competing in the school tournament I agree to make an appearance.


Soulbandet avslutningsspelar i Villan. En av årets bästa konserter och jag dansar mig svettig. Veckans höjdpunkt helt klart!
The soul band plays for the last time in Villan. One of the best concerts of the year and I dance until I'm sweaty. Highlight of the week!


Rep av vårt allra sista nummer här, på skolavslutningen, Stad i ljus.
Rehearsing our very last number, Stad i ljus.


Sista veckan fotade jag inte så mycket. Jag har varit upptagen med att ha rent fysiskt ont i magen och vara nere. Sista veckan blev inte så särdeles lyckad för mig på grund av separationsångesten. Märkligt! Jag visste att det skulle bli jobbigt men jag visste inte att jag skulle reagera så märkligt, bli grinig och lättirriterad. Till slut ville jag bara åka hem så att det jobbiga skulle ta slut.

Och sedan knasparadoxen: att när jag och föräldrarna, som hämtade mig, bar in allt mitt pick och pack i foajén härnere kände jag en ilning av rent euforisk lycka över att vara hemma, här i mitt älskade hem. Först då insåg jag kanske till vilken grad det har tärt på mig att bo på två ställen, ständigt vara på väg bort/ hem. Det tog bara tio sekunder att landa. Och nu är jag hemma.

Åh, Ljungskile. Det kommer ta sådan tid att smälta. Allt jag gjort och lärt.

***

Last week of school I didn't take a lot of photos. I've been busy with stomach ache and sadness. The last week wasn't a success for me because of the (I don't know the correct word, but translated it would be something along the lines of:) separation anxiety. Strange! I knew it would be difficult but not that I'd react like that, become cranky and irritated. After a while I just wanted to go home.

And then the paradox: that when me and the parents, who picked me up, carried all my stuff into my building, I felt a surge of almost euforic happiness to be home, here in my beloved home. Not until then did I realise to which point it has been hard to live at two places, loving both and always being on my way. It only took ten seconds to land here. And now I'm home.

Oh, Ljungskile. It's going to take a long time to process. Everything I've done and learned.

Musiklinjen 2010/2011 | Stad i ljus