Igår släppte min känsla av underprestation och den där krypande, läskiga, förlamande känslan av att jag har slösat bort de här två åren på Ljungskile (eller varför inte hela mitt liv?), att jag inte fått något gjort, inte blivit bättre, inte lärt känna någon som kommer vilja hålla kontakten med mig när vi slutar här, inte övat tillräckligt, inte lärt mig allt jag tänkt/ planerat, helt enkelt att allt det här har varit ett slöseri med min tid och mina sparpengar, allt medan jag blir äldre och sämre och sångerskor som är yngre, bättre och mer disciplinerade springer om mig.
Den känslan har jag haft och idag släppte den.
Såhär gick det till: jag klev in i La Scala där jag skulle repa med Spogardh och Joel. De stod och spelade igenom mina bagateller. Jag satte mig ned och lyssnade. Och blev uppfylld. Ni vet den där luftiga känslan som fyller mig ibland, som är det bästa jag vet, den som är känslan av att allt ordnar sig, att allt har varit värt för att allting har lett mig just hit. Och jag tänkte Om det här så är det enda av värde jag har gjort på de här två åren så är det ändå värt det. Att jag skrev bagatellerna. Jag älskar varje fras, varje ton, och det var ett långt mer djupgående arbete att skriva dem än den fysiska tiden det tog. Jag hade aldrig gjort det om jag inte lärt känna just Spogardh och Joel, till exempel. Alla pratstunder (då jag verkligen inte övade eller "var effektiv") finns också i bagatellerna, det hade aldrig gått utan. Alla promenader, frukostar, alla misslyckade improvisationer och plötsliga gråtattacker. Och nu finns bagatellerna och de kanske aldrig kommer spelas mer nu när vi tre splittras, men de finns och jag älskar dem, mina små bagateller. Och allt har varit värt det.
Ibland blir jag skadad av att umgås med cyniska, sarkastiska, ironiska, sakliga eller bittra människor. Hittills har jag alltid lyckats bryta mig igenom det, och varje gång med hjälp av den där uppfyllda känslan av luft och plats i bröstet. Låt oss hoppas att det alltid kommer förbli så.
No comments :
Post a Comment