När vädret ändrades och blev slaskigt och brungrått och deppigt, ändrades mitt humör också. De senaste två veckorna, ungefär, sedan all den gnistriga snön smälte bort, har jag haft färre bra dagar. Och de bra dagarna har jag haft de få gånger jag varit ute och gått/ träffat folk/ fått någon typ av yttre stimulans över huvud taget. De här dagarna när jag bara fastnar hemma och gör "ingenting", däremot ... Usch, det är faktiskt förfärligt trist att vara arbetslös!
En annan sak som påverkar mig är, insåg jag nyligen, orättvisan i hur dagarna viktas i mitt minne. De dåliga dagarna känns trögflytande och som om de håller på mycket längre än de egentligen gör. Och de bra dagarna går fort och lätt. Och det gör att när jag sedan ser tillbaka på en vecka med kanske fyra dåliga dagar och tre bra ... då känns det som att de dåliga dagarna hade många fler timmar per dag, och därför tar mycket större plats i min känsla av hur veckan var; det känns snarare som nittio procent segt och tio procent bra. Så även om jag har haft flera jättefina dagar (som de som kommer på bild här nedan), så är det som att de ... inte att de inte alls gills, men som att de får mindre vikt när jag ser tillbaka på veckan. Är det inte dumt?
Läste förresten följande "på internet" (har letat efter källa men misslyckats): "Coronacoaster (noun): the ups and downs of a pandemic. One day you're loving your bubble, doing work outs, baking banan bread and going for long walks and the next you're crying, drinking gin for breakfast and missing people you don't even like". Detta alltså (förutom att det i mitt fall alltid blir socker istället för alkohol)! Kan relatera.
I ALLA FALL. Som alltid - ni har hört mig säga det förut - är det i de här lägena jag är som gladast att jag har mitt fotograferande. Jag SER ju på bilderna att de fina och roliga sakerna också hände. Den där brungrå sörjan jag känner mig som när jag har gått hemma tre dagar i rad och känt mig värdelös, den är inte hela historien, och vad viktigare är: den är inte den del av min historia som spelar roll.
Sånt som spelar roll: Att det kom ett helt sjok till med snö efter att det mesta av den snön som låg länge hade smält bort, och så blev det såhär runt nollan-mjukt överallt, och framförallt tyst. Den dämpningen är magisk.
Sånt som spelar roll: Att jag har Lisa och Tove att dela naturen, väderleken och årstiderna med.
Och fikat.
Sånt som spelar roll: Quiz night med Mersey Swing på onsdagarna. Folk höll i rätt bra i våras, och sedan tröttnade folk och det var inte quiz på hela hösten (tror det blev så med rätt många digitala aktiviteter?). Och så förra onsdagen höll Liam och jag i ett tramsigt och roligt quiz med långsökt Sverigetema. Det var fint. :)
Sånt som spelar roll: Det allra första vårsolskenet och en bunt vänner runt ett bord på någons gård.
Och Lisas frystömning som ledde till långt fler än sju sorters kakor. Det var en av mina idéer igen: en paketlösning på flera problem. Nämligen att Lisa är sugen på att baka (för sin mentala hälsas skull), men har fullt i frysen, och dessutom lite kort om pengar till ingredienser. Så hon skrotade rätt på allt möjligt gott i frysen och vi andra betalade och kalasade. Mycket bra!
Sånt som spelar roll: Att bara fem dagar efter det där tjocka snölagret här ovanför, hade nästan allt smält bort och vi fick den här dimmiga morgonen istället. Att vi slapp tre veckor av slask inne i stan. (Än så länge i alla fall. Vi har ju aprilväder att vänta också.)
Sånt som spelar roll: Vatten som porlar och lever under isen. Mjuka gröna kullar av mossa mellan trädstammarna, tacksamheten över att få vara frisk, känslan av att ha något att längta (tillbaka) till, och att kunna säga: Det går ingen nöd på oss.
Vivaldi | Così potessi anch'io
No comments :
Post a Comment