När vi landat och, efter en lång stunds omkringvandrade (vi blev mötta, men han som mötte upp oss visste inte heller hur vi bäst borde gå), hittat rätt parkeringsplats utanför flygplatsen, tog jag för givet att detta var den ena bussen och att det skulle stå en till likadan runt hörnet. Den här bussen ser ju ut att rymma, tja, kanske 18-20 personer? Men det visade sig att man faktiskt kan knö in hur många som helst. (Jag minns inte hur många vi var, men kanske 30 eller så.) Man sitter förstås inte så värst bekvämt, och man har naturligtvis inte bälten ... Men det var bara att hålla tummarna för att bussen inte skulle krocka.
Allt jag såg på vägen är så ... Afrika, just sådär som jag ansträngt mig för att inte tänka att Afrika ser ut för att det var så stereotypt, för att Afrika är så stort, för att det ju inte kan vara precis sådär som man får för sig. Ruckliga, handmålade bussar, kvinnor med packningen på huvudet, åsnor, häst och vagn, halvfärdiga hus, tiggande småbarn i smutsiga kläder, massor av moskéer med mosaik utanpå. Gult och brunt och grågrönt överallt, och så enstaka helt galna färgklickar - blommande buskar, pastellmålade balkonger, affärer med skrikiga kläder som skulle varit extremt fula i Sverige men verkade helt rimliga där.
Det här är Julia, som inte är med i kören men var med på resan i egenskap av anhörig (brorsdotter) till Maja. Vi tre delade rum vilket var himla mysigt.
Försökte fota lite hur extremt trångt det var i bussen, men hade inte tillräckligt med vidvinkel för att få med hela hysterin. Det här var vad jag lyckades med av bussfotande. :)
Efter en och en halv timme i den skrangliga bussen kom vi fram till pensionatet och kulturcentrat Sobo Badè, där vi skulle bo i fem nätter. Underbara Sobo Badè! Jag blev naturligtvis ögonblickligen förälskad (ni känner ju mig). Här är mina första bilder av Sobo Badè:
Jag ägnade ganska mycket tid denna resa åt att vila i skuggan på någon av terrasserna om eftermiddagarna. Det gjorde underverk för min själ.
Sobo Badè ligger precis vid havet, med havsutsikt åt flera håll och vattnet precis nedanför. Det tar ett par minuter att gå ned till den strand vi oftast badade vid ...
... och efter en liten stund gjorde vi just det också. Alltså bada bada bada! Älskar det så mycket. Vågorna och vattnet och sanden, allt var helt underbart här.
På stranden pågick det fotbollsmatch varje dag.
Sedan gick vi tillbaka upp till Sobo Badè för att repa inför våra konserter. Fler än jag ägnade tid under denna resa åt att fota havsutsikten från Sobo Badè.
Kolla fint julgransträd! (När jag landade i Senegal hade jag redan glömt att det alldeles nyss var jul. Den där värmen och alla annorlundigheter var så långt bort från min vanliga jul man kan komma.)
Vi repade ute på terrassen och jag fick för första gången möta det här löjligt vackra eftermiddagsljuset. (Det kommer bli mer av det i bloggen, kan jag tro.)
(Katt på tak!)
Sedan blir det fort skymning och blåare toner, och då får man vara snabb. Kanske en kvart har man på sig, sedan är det nästan för mörkt ...
... och nästa gång man tittar upp är det helt becksvart, som här vid middagen.
Efter middagen var vi på en SJUK dansföreställning. Det var nämligen kulturfestival på Sobo Badè och olika "spektakel" (spéctacles, som föreställning heter på franska) varje kväll. Såhär:
Och sedan var jag knastrött, som jag blir av den här mängden intryck, och gick bums och lade mig.
Allt det som inte går att fota måste jag också skriva: Ljuden från havet. Små barn som ropar "Toubab! Toubab!" (som betyder viting), pekar och skrattar glatt. Getter som bräker. Människor som ropar. Fåglar som kvittrar. Det susar i trädtopparna. Och ständigt trumkomp till allt, från någons dansträning eller trumlektion eller jam borta i teatern. När det blir mörkt byts de andra ljuden ut mot cikador, men trumkompet och vågorna är kvar.
No comments :
Post a Comment