Avfärd mot flygplatsen klockan fem på morgonen. Vilket innebär att man måste börja lasta på väskorna på bussarna (ja den här gången var vi så många att vi fick två bussar - så man hade aningens mer plats än sist - men inte så mycket) klockan fyra. Eftersom alla väskor ska upp på taket en och en. (Det fanns gånger i Senegal då man funderade över effektiviteten i saker och ting, så är det.)
Flygplatsen i Dakar.
Flygplatsen i Ziguinchor.
(Ej på bild: att hälften av bagaget inte kom fram. Samt att även om bussarna som skulle hämta oss hade kommit i tid, så hade inte bussen som skulle köra vårt bagage kommit. Så det blev någon timmes extra väntan. Eller två? Vid det här laget hade jag nog slutat räkna, och börjat sätta mig ned med min bok helt enkelt.)
Till slut åkte vi, en bussresa på någon timme till Cap Skirring vid kusten.
På hotellet blev vi välkomnade av en musik- och danstrupp som dansade och ljudligt klapprade med träbitar (?).
Majas fina leende på denna bild sammanfattar lite känslan, tycker jag. :) Vi hade bara sovit några timmar, rest hela dagen och inte ätit frukost eller lunch; och när vi precis kommit fram till hotellet och tänkte "nu kan vi nog snart vila/ äta lite", så hamnade vi istället i en högljudd och högst oväntad dansfest. Det var ju liksom bara att skratta, och inse att man faktiskt aldrig kan veta i förväg vad som ska hända. (Jag var inte vrålhungig, utan var nöjd när vi bara fick sitta ned i skuggan.)
Vi fick välkomstdrinkar, randiga som Senegals flagga. :)
Efter ett tag omvandlades dansuppvisningen till en dansuppvisning med fokus på rumpskakningar av olika slag. Alltså det var så mycket rumpor! Och ju mer rumpa desto större jubel, tolkade jag det som.
Och efter rumpskakningsfinalen fick vi långt om länge rumsnycklarna till våra hotellrum. Ganska kort efter det befann jag mig i poolen, vilket var HÄRLIGT. Det är helt enkelt mitt bästa personliga knep för att förebygga gnällighet vid temperaturer över 30 grader: bad genast och så mycket som möjligt.
Ett annat bra knep är att jag ger mig själv glass strax innan jag blir gnällig. Funkar extremt bra.
Frampå kvällen var det dags för rep och soundcheck inför kvällens konsert. Scenen var preppad på detta praktiska vis.
Massage och rep samtidigt är ju klart mer tidseffektivt.
Lamine Cissokho - som är son till Adama Cissokho, sångerskan som vi har haft workshop och gig med i Sverige innan vi reste till Senegal, och som förstås var med oss en massa i Senegal också - hade den mest underbara sångröst. Och kora är ju också löjligt fint.
Sedan åt vi middag före själva gigget. Jag satt i detta goda sällskap och vi bestämde nya namn åt alla runt bordet - lite på känsla bara. Själv blev jag Alicia Renée. Vad tycker ni om det? Jag gillart!
No comments :
Post a Comment