senegal dag 11: poolvila och kyrkosväng

Om ni läste mitt förra Senegal-inlägg, vet ni att jag vid det här laget var rätt trött. Och när jag är rätt trött, då vilar jag. Då tar jag alla prestionskrav kring vad jag borde göra i ett nytt land (gör så mycket som möjligt! Se så mycket som möjligt!) i nacken, slänger dem åt sidan och tar hand om mig själv.


För att kompensera för den trasiga poolen på hotellet vi bodde på, hade vårt hotell lovat att betala inträde på ett annat hotell med pool åt alla som ville. Jag hade hoppats på att hinna dit redan dagen innan (eftersom jag vet att jag mår så mycket bättre av att få bada om det är varmt), men då fastnade vi ju i bankomatkö och massa sådant trams. Så. Den här morgonen sa jag och Melinda till varandra i samförstånd: Pool. Direkt efter frukost. Så snart som möjligt. Ok.



Och pool blev det.



Efter allt damm och all tutande trafik och upplevelser av en tröttsamt efterhängsen man; efter alla intryck, den galna dansnatten, alla färger, alla dofter; efter all värme, allt meck med att lyckas hålla sig ren och fräsch och pigg och glad var detta en sådan oas. Jag bara drog en lättnadens suck. Vi stannar här hela dagen, sa jag. Ja, det gör vi.


Lycklig tjej.


Ännu lyckligare tjej.


Allra lyckligast.




Efter ett tag dök andra också upp. Vi badade ännu mer, spelade frågesport och åt glass utan att ens lämna solstolen. Kort sagt: hade en för min del extremt välbehövlig dag. (Och det fanns wifi som fungerade så bra att jag kunde prata med Jens ordentligt för första gången på fem dagar. Den lyxen!)


Vid femtiden tog vi en taxi tillbaka till hotellet igen för att byta om och sedan soundchecka inför kvällens konsert.


Middag blev det på Hopplösa Restaurangen förstås.



Det gick åt så sjukt mycket myggstift på denna resa.





Jag fördrev evighetsväntan på maten med att gå fram och tillbaka på gatan och fota, eftersom det ger mig energi och gör mig glad.



Och sedan var det konsertdags i en katolsk kyrka i Ziguinchor. Det fanns mycket att titta på där, målade bibelscener längs hela taket och en jättestor blinkade julkrubba. :)



Den lokala kyrkokören inledde konserten med tre låtar. Det var bland det mest oväntade jag hört. Det var senegalesiska kristna hymner, med klassisk klang fast en helt annan typ av spett. Och så detta trumband som kompade. Det var så hiiiimla fett. Gospeln kan slänga sig i väggen, eller åka hit och lära sig. Jag var så fascinerad, röstnördigt och musikaliskt vansinnigt fascinerad.


Sedan tog vi vid och gjorde en massa låtar och responsen var helt TOKIG. Kanske bland de galnaste applåder jag hört. Publiken liksom bara tjöt av förtjusning efter varje låt. (Då kunde jag inte fota förstås eftersom jag var på scen, men i en mellandel när Lamine och Sten spelade smög jag fram och fotade, för den låten är så vacker.)