senegal dag 9: det allra mest surrealistiska

Melinda och jag hade dagen innan vagt pratat om att ta en morgonpromenad den här dagen, men inte riktigt bestämt säkert. Vid åtta dök hon upp utanför min hydda, och följande konversation utspelade sig (i alla fall så som hon senare återgav den):
Melinda: - Kristin?
Kristin: - Mmm ...
Melinda: - Är du vaken?
Kristin: - Mmm ...
Melinda: - Vill du morgonpromenera?
Kristin: - Jaaaa det vill jag!!!

Och sedan gick vi ned till stranden. :)







Det var löjligt lugnt och vackert.


Vi hade lite sällskap. :)


Efter frukost var det packningsdags. Det var lite tröttsamt att leva ur sin väska såhär - men å andra sidan accepterade jag snart att det mesta var skrynkligt, och att det lättaste sättet att hitta sakerna faktiskt var att ha så mycket som möjligt överst i högen. :)


Förmiddagen tillbringade jag med sol och bad på stranden och hade det i högsta grad supergött.



Och sedan var det dags att åka vidare, från Cap Skirring vid kusten till Ziguinchor inåt landet. Bussen gick naturligtvis inte på "utsatt tid" (utsatt tid? Vad är det?) så när vi väl kommit iväg var det mitt på dagen och som allra varmast i den fullpackade, skumpiga, trånga bussen - inte mina behagligaste timmar.






Frampå eftermiddagen var vi framme i Ziguinchor och på en restaurang där vi av någon outgrundlig anledning som jag fortfarande inte förstått skulle äta alla våra måltider. Vi fick baobabjuice medan vi väntade, men därifrån gick det snabbt utför. Det var alldeles för litet för oss alla, vi vegetarianer fick vänta i en och en halv timme på vår mat, och sedan fanns det ändå alldeles för lite av den. Mitt humör efter detta = ej på topp.





På kvällen var vi hemma hos Adama och hälsade på hennes familj, tillsammans med alla andra i kvarteret. :)


Sedan var det tillbaka till Hopplösa Restaurangen för ytterligare en och en halv timmes väntan på middag (vi hade naturligtvis föranmält att vi skulle komma och hur många (föranmälan? Vad är det?)). Här har vi flyttat ut på gatan eftersom alla inte fick plats inne på restaurangen.



Och sedan hände DEN SJUKASTE grejen på hela resan.

Klockan var elva eller så när vi hade fått middag i oss och vi var bjudna på fest. Fest i det här fallet visade sig bara en stor öppen plats med massvis med stolar runt, där det var fullt med folk (någon gissade på tvåhundra, någon annan på trehunda personer). Finstolarna var reserverade till oss och man fick känslan av att folk hade väntat på oss ganska länge. Så blev det musik- och dansuppvisning med massvis med trummisar och pyttesmå och normalstora dansare. Bara det var rätt så surrealistiskt; det djupa nattmörkret, tröttheten efter en lång varm dag, gyllene sand, en stark genomträngande lampa som lyste upp hela gårdsplanen, de här vansinnigt intrikata rytmerna, och så helt hejdlös dans på det.

Och sedan började de dra upp oss på "dansgolvet". Och jag är ju inte den som är den, men det var så många som tittade, och jag kan ju inte dansa - alltså inte till den sortens musik, alltså vad ska jag egentligen göra? I någon sorts upprymd panik viftade jag till mig Filip - och han är verkligen inte den som är den. Och så dansade vi lindy hop - eller i någon form. Någon sorts skuttig galen pardans blev det, barfota i sanden i mörkret till västafrikanska trumrytmer, och publiken bara jublade, alltså de skrek rätt ut. Jag kan inte beskriva fullt ut hur surrealistiskt det var att vara där, man måste lägga till ljuset, dofterna, stämningen, Senegal. Jag önskar att det fanns på film. Jag hann tänka det här är det sjukaste jag har varit med om. Det känns nästan inte ens som verklighet alls längre.