Vad har vi här då? En glad bandselfie!
Mattias och jag hade ett gig på Stockholm Blues Fest, som nuförtiden håller hus på ett vandrarhem utanför Södertälje. Det var så himla kul och fint! Vi hade ett rättså knackigt genrep på hemmaplan dagen innan, och så när vi sovit på saken och fattat lite beslut om några låtar blev det så bra, så bra. Bluesdansare är ju också världens finaste publik. De applåderar mest och ger fina komplimanger så att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv, men framför allt är det så underbart att se hur de tolkar vår musik. Och att själv få bli inspirerad av det de gör och väva in det i musiken. Det är magiskt.
När vi spelat klart och DJ:n tog vid fick jag några hela ljuvliga danser. Det var längesedan det var så kul att dansa blues. Det bådar gott inför Spoonful. <3
Och morgonen efter, på glatt humör och lagom med sömnbrist, fick jag äta frukost med alla de här gulliga tokstollarna:
Tur att jag träffar både Anna, Ryan och Arja igen redan i juli! Det gör det mycket lättare att säga hejdå.
Passade på att få lite sommarutsikt i mig. För sex år sedan tog jag årets premiärdopp i den här sjön, när Stockholm Blues Fest var i slutet av maj, och skrev "I always say that it's going to be a good summer for swimming when I take my first swim (without sauna) in May (or before). (My personal record: 26 April, which then turned into the amazing summer of 2014, so I have high hopes for this one.)" När jag skrev det visste jag ju inte att 2017 faktiskt skulle bli en helt underbar sommar, full av äventyr och kärlek (och bad). I år premiärbadade jag den 13 maj. Jag tar det som ett tecken!
Lagom tills det var dags för dagens lektioner att sätta igång packade Mattias och jag in oss i bilen och körde hem. Så det blev ett kort besök på Stockholm Blues Fest i år, men värt.
En sista bild från utflykten, till Gränna där vi stannade för en bensträckare. Gulligt! Och förresten, det var en av helgens finaste delar: All kvalitetstid Mattias och jag hade i bilen på väg upp och ned. Man hinner prata om många saker och lyssna på många låtar. Och tänk vilken tur att vi råkade börja spela musik ihop någonstans där, våren 2014, och sedan reste över stora delar av Europa ihop för att gigga. Man lär känna varandra bra när man reser ihop. Och nästan tio år senare håller vi fortfarande på. Vilken jäkla tur man har ibland!
Peggy Lee | I Lost My Sugar in Salt Lake City
No comments :
Post a Comment